Igår var det stormvarning. Det blåste och regnade som satan…
Då kan ju tänkas att man låter bli att springa det där långpasset. Men nej,
Klart jag skulle ut och springa! För vem vill vara inomhus en hel dag? Och
finns det någon annan ledning att ta sig ut i ett sånt väder än om man ska
springa? (kanske också för att gå med hunden). Jo, så nästan två timmar och
dryga 2 mils löpning i blåst och regn blev det. Och visst var jag blöt efteråt,
och kall. Men under tiden jag sprang frös jag inte det minsta och det var
precis lika härligt att springa som vilken dag som helst, tro det eller ej. Det
är faktiskt något visst med att springa i extrema väder. Och inte var jag ensam
heller, omkring 20 andra knallar var också ute och sprang, varav 6st i vår grupp.
Det tråkiga dock andras reaktioner på att man väljer att ge
sig ut på en löptur i skitväder. ”varför ska du ut och springa i det här
vädret?” ”Det är ju ren idioti” ”jag förstår inte hur du tänker”.
Jag förstår om inte alla väljer att ge sig ut på en löptur
en sådan dag och jag har full förståelse för att inte alla ser det som
njutning. Men nu är det så att jag tycker om det, jag vill ut och springa. Så
kan jag inte få göra det om det gör mig nöjd och glad?? Jag gör det inte för
att jag måste, utan för att jag verkligen vill. Det finns hur mycket grejer som
andra gör och prioriterar som inte jag heller kan förstå men det är ju andras
val och om det är vad som gör den personen glad och nöjd och må bra så tycker
jag att det går alldeles utmärkt! Alla människor har ju olika prioriteringar
och olika intressen, så är det ju.
Så ni som inte förstår varför jag ger mig ut och springer i
storm, snökaos, 30-gradig värmen, kl 5 på morgonen, sent på kvällen eller vid
något annat tillfälle som ni inte kan förstå hur man kan vilja göra. Lägg på
minnet att jag springer för att jag älskar det, för att jag mår bra av det, jag
blir gladare, piggare, lyckligare!
