Hildersborgsloppet

I helgen som va så sprang jag så mycket som två tävlingar. Väldigt spontant anmäld till bägge så utan några som helst tävlingsförberedelser alls (ni vet äta vissa grejer, vila, rödbetsjuice etc etc..) Tvärtom om så hade jag sprungit betydligt mer än normalt under veckan innan (bla 11 rel snabba km kvällen innan loppet....) Målet med dessa tävlingar var att ”tävla trött”, inte ha dom där pigga rappa tävlingsbenen och få kämpa från i stort sett start. Hade inget mål med att göra några grymma tider på dessa lopp utan se dom helt som träningstävlingar/tröskelpass.
Dels för att just dom där tuffa tröskelpassen när man ska ligga nära sin tävlingsfart i flera kilometer är så jäkla svåra att göra själv, jag kan inte sporra mig ensam på ett träningspass på det sättet. Kommer bara nummerlappen på så är det en helt annan grej. Sen när jag tävlar en för mig viktigt tävling nästa gång med ordentligt vila, ordentligt med sömn, ordentligt med mat etc verkligen få en lättare upplevelse! Och sen så är det för jäkla kul att tävla! Älskar att tävla. Och det är kul att tävla utan större prestationsmål.

Första loppet som gick av stapeln i söndags var Hildesborgsloppet. Ett terränglopp på 7,3km i Landskrona (vi var i Skummeslöv så hade bara 45min dit). En tuff utmaning ska jag säga! Om man tror att Skåne är helt platt så har man fel! Första 1500m är platt, asfalt, och det gick ju lätt och fint och jag avverkade första 2km på 3:55/km. Sprang inte fortare för jag hade av en av veteranerna (i 70 års åldern) fått banan beskriven av mig precis innan ”det är inget lätt lopp det här ska du veta. Första 1,5km är lätt men sen kommer första backen. Och den är lång… och det blir bara värre, stigar och backar upp och ner, det är en utmaning ska du veta”. Och precis som informerat kom en lång uppförsbacke på ca 1,5 med ganska tuff lutning, sen lite utför och en backe till. Efter det springer man ut på en äng och uppför en ganska kort men sjukt brant backe som man hade tagit sig uppför lika snabbt gåendes…. Sedan går loppet inne i skogen på ett smalt terrängspår, upp och ner. Sista biten gick på en flack grusväg utmed havet, jättevackert, och kan nog vara ganska njutningsfullt. Men jag var sjukt trött i benen (och lätt illamåande av ansträngningen och värmen…)så tempot gick inte att putsa på något vidare. Blev dessutom omssprungen av tjejen som vann här nånstans, jag hade lett fram hit men jag orkade inte ta upp någon kamp, hon såg otroligt pigg ut.

Kom i mål på tiden 31,20 (snitt 4:17/km), 15sek efter segraren.

Efter loppet joggade jag ner en sväng och snackade med killen som vann herrloppet och dessutom hade satt ett nytt banrekord på tiden 24,21min. Imponerande tid tyckte jag! Och när jag sedan såg i resultatlistan att det var Sarah Lahtis pojkvän Jesper Van der vielen så var det kanske inte föga förvånande (springer 5000m på 13minoch milen under 28 min..)

Det var kul lopp att springa och jag kommer gärna tillbaka igen, gärna ”tävlingsförberedd” nästa gång så man kan njuta ännu mer!

Denna semesteridyll i Landskrona kommer jag troligtvis även besöka en dag med familjen under sommaren för "en dag på stranden"