Lidingöloppet 2014

I lördags sprang jag mitt andra Lidingölopp. Och det gick såå över förväntan! Efter mitt långa löpuppehåll var jag helt på det klara med att det inte skulle bli något Lidingölopp. Men ju mer loppet närmade sig och efter de bra resultat som blivit på de andra tävlingarna kunde jag inte låta bli... Trots att det bara hade blivit två långa pass på över 20km sedan i maj...

Var aldrig speciellt nervös inför loppet för jag hade inga förväntningar eller förhoppningar alls. Var mest lite uppgiven då jag tyckte att det var tråkigt att jag inte hade kunnat träna och toppat formen som jag hade velat. Undrade om jag ens skulle kunna ta mig runt 3 mil... Skulle jag orka mig runt? Skulle knät hålla? Mina benhinnor? Att klara silvermedaljtiden på 2h och 38min hade jag inte ens i planen...

MEN det gick så jäkla bra. Kom runt på tiden 2:34:02 (5:10min/km i snitt) vilket är nästan två minuter bättre än 2013 då jag sprang på 2:35:47. Jag fattar det knappt, och jag va så pigg och stark från start till mål (ok några tunga dippar under loppet givetvis). 

Hade en liten plan innan loppet på hur jag skulle springa och den följde jag nästan. Tanken var att starta ganska tufft första 5km, dels för att inte fastna i klungan och dels för att känna på hur kroppen känns. Sedan skulle jag låta det rulla på fram till 15km. 15-25 är den mentalt och fysiskt tyngsta milen så då skulle jag bara låta kroppen gå på i det tempo som känns bra, km för km för att sedan avsluta med 5snabba sista km, för jag brukar alltid vara stark i slutet när man börja närma sig mål.

Jag startade första milen i bra tempo, under 5min/km. Allt kändes så jäkla lätt och benen ville bara springa snabbare men jag höll igen. För jag vet att jag kan springa snabbt 10-15km men jag va ytterst osäker på min uthållighet, skulle ju hålla hela vägen.
Så efter första milen la jag upp taktiken varannan km under 5-tempo och varannan över. Så jäkla skön taktik, springa snabbt, sakta ner ca ½minut vilket då kändes nästan som jogg i jämförelse för att sedan ha energi för en snabb km igen. Dock började jag känna av mitt knä redan efter 15km, inte så att det gjorde ont eller bromsade mig men man blir ju lite nojig. Hade dessutom börjat få en blåsa under fötterna, men blåsor får man bara koppla bort, den smärtan försvinner ju så snart skorna åkt av och man fått på compeed.
Efter 15km visste jag att nu har jag avverkat halva loppet men den tuffaste halvan är kvar. Men jag kände mig stark, vid 17km kände jag mig superstark och tänkte att det här kommer att gå bra och då började jag sikta på medaljen.
Dock började jag vid 20km att få rejält ont i bägge knäna, inte hela tiden men jag fick hålla igen för så fort jag försökte öka så högg det till.. Så frustrerande då jag kände mig så pigg och stark men tvingades hålla igen. Men jag kollade på min klocka och insåg att jag hade över en timma på mig på sista milen för att komma in under 2:38 så varför stressa på? Så jag njöt istället av att inte behöva springa så snabbt, stannade och åt massa saltgurka (jag älskar verkligen saltgurka), unnade mig till och med en negerboll, så jäkla go den va efter ett par timmars löpning!
Aborrbacken sprang jag uppför men när jag kom till Karins backe tog jag mig en powerwalk upp för att vila vaderna lite, nog ett ganska smart val för jag gick förbi folk som sprang.
När klockan pep att det hade gått 29km så såg jag att jag kommer fasiken till och med att slå förra årets tid! Så då kunde jag inte låta bli att bara dra iväg så jag gjorde att snabb sista km med en snygg spurt in i mål. Sicken underbar känsla!!!

När jag kom i mål va jag så glad och stolt så jag nästan började gråta. Så som jag har deppat över att inte kunna löpträna som jag velat, att inte kunna vara med på sommarens långpass, att inte kunna toppa formen inför Lidingö, att behöva avstå Kretsloppet. Och så gick det såhär bra!

Två nöjda knallar med sina silvermedaljer!